En dag på posten

Vi tittade in på ett postkontor vid Avenida Santa Fé i dag, för vi behövde åtta frimärken. Det stod 07 på kölappen och 62 på fönstret som visar vilket nummer som expedieras. Jaha, 45 kunder före oss, tänkte vi, men en del av dem har nog tröttnat. Vi satte oss på väntstolar och började notera att en del kunder tog påtagligt lång tid på sig. De har säkert komplicerade ärenden, tänkte vi, inte som vi bara åtta frimärken.

Efter omkring en halvtimme var det äntligen vår tur. Vi gick fram till disken, och Hans drog frasen som vi hade tänkt ut: Quiero ocho estampillos para parjetes postales a Europa, Suecia. (Jag vill ha åtta frimärken för vykort till Europa, Sverige.) Den artige unge mannen bakom disken skrev då en lapp med texten "Stamps?" och gav till oss. Hans nickade och upprepade frasen på spanska. Mannen undrade hur många vi behövde, och Hans svarade ocho (åtta). Han skrev en ny lapp: "Argentina? Brazil? Europe?" Vi bekräftade Europa. Den vänlige unge mannen frågade hur många vi behövde, och vi svarade åter åtta. Mannen skrev en lapp som visade att de åtta frimärkena skulle kosta 48 pesos. Bra. Det stämde med uppgifterna som Hans hittat på argentinska postverkets hemsida.

Hans lämnade över en hundrapesosedel. Nu blev mannen bekymrad. Hade vi inte jämna pengar? Nej, det hade vi inte. En argentinsk peso är värd strax under två svenska kronor, och jag skulle få 52 pesos tillbaka. Han gick runt bland sina kolleger i de andra kassorna och var borta omkring tio minuter. Det såg ut som att han tog med chefen bortåt kassavalvet. Till sist förklarade han för oss att han måste gå ut och växla. Han gick ut på gatan och kom efter några minuter lättad tillbaka. Nu var sedeln växlad. Bra, tänkte vi. Nu får vi våra frimärken lätt som en plätt.

Växeln fick vi tillbaka. Vår vänlige posttjänsteman grejade med någonting bakom disken och hade efter en stund producerat ett kvitto som han visade oss. Han letade fram en häftapparat och häftade fast kvittot vid ett kuvert. Sedan lämnade han lokalen med kvitto och kuvert och var borta några minuter. Han återkom med ett antal fint tryckta blad som snarare såg ut som argentinska postverkets prospekt till filatelister än som frimärken. Oj, tänkte vi, kanske betyder estampillos något annat än vad ordboken säger att det gör i Latinamerika. Vi tog fram våra vykort och pekade på hörnet där frimärket skulle sitta. Efter någon minuts förvirring stod det klart att han hade flera slag av sexpesosfrimärken att erbjuda oss och ville att vi skulle välja den sort vi helst ville ha. Vi sade då "ferrocarril", vilket betyder järnväg, för vi hade sett järnvägsfrimärken bland urvalet. Mannen pysslade med sina saker en stund och kom sedan tillbaka till oss med åtta frimärken med racerbilar.

Nu började det kurra i våra magar av hunger, men mannen hörde nog inte det. Han bad i stället att få ett av våra vykort och började långsamt och noggrant riva av ett frimärke, för att sedan lika metodiskt klistra fast det på vykortet och med ett läskpapper torka bort överflöd som uppstått. Nu var det dags för oss att tydligt tacka för oss. Vi fick med oss de andra racerbilsfrimärkena, med filatelibroschyrerna bifogade, och mannen satte glädjestrålande på en stämpel på det första vykortet.

När vi kom ut på trottoaren efter nästan en timme på posten började vi fundera på om vi hade kommit med i Dolda kameran, men det fanns inga tecken på det. Vi undrar hur det går till på argentinska postkontor om kunden har komplicerade ärenden.